Sverige, igen.
Ja nu är det ju så att jag befunnit mig i Thailand och under tiden skrivit på min andra blogg : taonat.blogg.se
så det har inte blivit av att jag varit inne på denna.
Kan inte bestämma mig för vilken av bloggarna som ska bort, så båda får vara kvar tills vidare!
Jag kan ju följa upp där jag slutade...
När jag kom ner till Koh Tao och besökte det vanliga frukoststället så var självklart min älskade lille Chuckie där!
Jag vart helt överlycklig när jag insåg att han klarat sig oerhört bra! Älskade vovven var mycket större nu, tacka alla generösa turister som också fallit för hans charm.
Dessutom har han blivit riktigt tuff. Ni kanske kommer ihåg att just han var livrädd för fysisk kontakt?
Nu hälsar han glatt på alla och jagar även mopeder! Ja, lilla gubben har blivit en riktig buse...
Även lilltjejen Honey mår fin fint och visst får hon lite mindre uppmärksamhet nu när Chuckie har lärt sig hur man tar för sig, men de håller ihop när det behövs så allt är frid och fröjd.
Jag kunde denna gång lämna de båda med gott samvete då jag vet att båda får mat och kärlek =)
Däremot har jag numera en liten svart/vit kissekatt på Tao. Zebra heter han och det var han som fann mig.
Ca. 3 dgr efter ankomsten till Tao så började han kika in i vår bungalow, så självklart gav jag honom mat. Han var ett litet benrangel med världens vackraste ögon och lite förstora öron. Vem kan säga nej till det?
Även Zebra var inte riktigt okey med att vi klappade honom i början men så småningom blev han min lille bebis som plötsligt älskade att bli kliad på magen. Han tyckte även det var okey att jag slängde in honom i duschen när han kom hem alldeles smutsig efter att ha varit ute på äventyr med grannkatten!
Hans favoritplats de senaste månaderna har varit vid mina fötter, trots att jag i sömnen sparkat till honom ett flertal ggr.
Ibland vaknar man också upp och hittar honom mittemellan mig och Johan.
Han tycker inte om för mycket uppmärksamhet när han är vaken, men när det är sovdags, ja, då måste ju mamma och pappa vara nära! =)
Vår sista dag på ön, när vi packade och hade oss gick han runt och tjöt som bara den och ville absolut inte att hans källa till mat och kärlek plötsligt skulle lämna honom. Såklart.
Det var inte det som gjorde mest ont, utan 2 dagar senare så ringer Chris från Koh Tao till mig och Johan uppe i Bangkok och säger att efter vi lämnat ön så har Zebra vandrat in till hans bungalow och gråtit i timmar. Ja, alltså jamat..
Han stannade där hela natten...
Det skar i hjärtat när jag hörde det och jag kunde inte stoppa tårarna.
Jag är tillbaka på ön om 2-3 månader och det allra första jag ska göra är att hämta hem min bebis! Han fick ett fint rött halsband med blå pingla innan vi åkte och jag hoppas han blir glad när han får komma hem igen...
Nee nu har jag ordbajsat en hel del.. det får vara nog för idag.
Ska ner i sängen nu, imorgon ska jag nämligen möta tjejerna tidigt och ha en mysig heldag med dem, då vill jag ju inte vara helt förstörd! Nuförtiden gäller det ju att ta vara på de små stunder vi har ihop då alla bor i olika länder.
Ska försöka skriva oftare nu, men vi får ju se hur det blir med det... =)
Ciao!
så det har inte blivit av att jag varit inne på denna.
Kan inte bestämma mig för vilken av bloggarna som ska bort, så båda får vara kvar tills vidare!
Jag kan ju följa upp där jag slutade...
När jag kom ner till Koh Tao och besökte det vanliga frukoststället så var självklart min älskade lille Chuckie där!
Jag vart helt överlycklig när jag insåg att han klarat sig oerhört bra! Älskade vovven var mycket större nu, tacka alla generösa turister som också fallit för hans charm.
Dessutom har han blivit riktigt tuff. Ni kanske kommer ihåg att just han var livrädd för fysisk kontakt?
Nu hälsar han glatt på alla och jagar även mopeder! Ja, lilla gubben har blivit en riktig buse...
Även lilltjejen Honey mår fin fint och visst får hon lite mindre uppmärksamhet nu när Chuckie har lärt sig hur man tar för sig, men de håller ihop när det behövs så allt är frid och fröjd.
Jag kunde denna gång lämna de båda med gott samvete då jag vet att båda får mat och kärlek =)
Däremot har jag numera en liten svart/vit kissekatt på Tao. Zebra heter han och det var han som fann mig.
Ca. 3 dgr efter ankomsten till Tao så började han kika in i vår bungalow, så självklart gav jag honom mat. Han var ett litet benrangel med världens vackraste ögon och lite förstora öron. Vem kan säga nej till det?
Även Zebra var inte riktigt okey med att vi klappade honom i början men så småningom blev han min lille bebis som plötsligt älskade att bli kliad på magen. Han tyckte även det var okey att jag slängde in honom i duschen när han kom hem alldeles smutsig efter att ha varit ute på äventyr med grannkatten!
Hans favoritplats de senaste månaderna har varit vid mina fötter, trots att jag i sömnen sparkat till honom ett flertal ggr.
Ibland vaknar man också upp och hittar honom mittemellan mig och Johan.
Han tycker inte om för mycket uppmärksamhet när han är vaken, men när det är sovdags, ja, då måste ju mamma och pappa vara nära! =)
Vår sista dag på ön, när vi packade och hade oss gick han runt och tjöt som bara den och ville absolut inte att hans källa till mat och kärlek plötsligt skulle lämna honom. Såklart.
Det var inte det som gjorde mest ont, utan 2 dagar senare så ringer Chris från Koh Tao till mig och Johan uppe i Bangkok och säger att efter vi lämnat ön så har Zebra vandrat in till hans bungalow och gråtit i timmar. Ja, alltså jamat..
Han stannade där hela natten...
Det skar i hjärtat när jag hörde det och jag kunde inte stoppa tårarna.
Jag är tillbaka på ön om 2-3 månader och det allra första jag ska göra är att hämta hem min bebis! Han fick ett fint rött halsband med blå pingla innan vi åkte och jag hoppas han blir glad när han får komma hem igen...
Nee nu har jag ordbajsat en hel del.. det får vara nog för idag.
Ska ner i sängen nu, imorgon ska jag nämligen möta tjejerna tidigt och ha en mysig heldag med dem, då vill jag ju inte vara helt förstörd! Nuförtiden gäller det ju att ta vara på de små stunder vi har ihop då alla bor i olika länder.
Ska försöka skriva oftare nu, men vi får ju se hur det blir med det... =)
Ciao!
